Att skörda ben

“Jag var på intet sätt beredd på den smocka jag skulle få.” Sydsvenskan

“En klassisk skildring av en traumatisk del i den karibiska historien.” DN

Dominikanska republiken, 1937. Amabelle är tjänsteflicka hos en förmögen familj på en sockerrörsplantage. Hon tog sig som ung över gränsen från Haiti för att få arbete, i likhet med många av sina landsmän. På gården har hon hittat en bra plats, och där har hon också träffat sin Sebastien, som arbetar på fälten.  Men bland plantagens arbetare har det börjat florera rykten som ingen riktigt vill tro på: om att landets ledare uppmanat sitt folk att mörda alla haitier, och om att armén redan nått fram till de kringliggande gårdarna. Amabelle och Sebastien bestämmer sig till slut för att fly över bergen tillbaka till Haiti, men under flykten kommer de ifrån varandra. Från den stunden ägnar Amabelle sitt liv åt att söka: efter Sebastien, efter ett hemland, efter förklaringar och inte minst efter försoning.

Edwidge Danticats roman Att skörda ben utspelas under den så kallade Persiljemassakern och betraktas idag som en modern klassiker inom den karibiska litteraturen.

Edwidge Danticat föddes 1969 i Haiti men flyttade till USA som tolvåring. Hon debuterade 1994 och har sedan dess publicerat ett femtontal böcker i olika genrer. Hon är flerfaldigt prisbelönt för sitt skrivande, senast med det prestigefyllda Neustadt Prize som hon tilldelades 2017. Idén till Att skörda ben fick hon efter att ha besökt platsen för Persiljemassakern, på den dominikanska sidan av ön Hispaniola, och insett att händelsen i stort sett hade glömts bort av hennes landsmän.

Bonusmaterial:

· FÖRORD AV YUKIKO DUKE

· BOKCIRKELFRÅGOR FRAMTAGNA I SAMARBETE MED BOKHANDELN LAHOLM

“Att skörda ben är vad som i dag måste kallas en klassisk postkolonial roman.”
Claes Wahlin, Aftonbladet

“Att skörda ben kommer att leva vidare som en klassisk skildring av en traumatisk del i den karibiska historien. Den är lätt att ta till sig, men svår att smälta. Det känns som när jag var liten och hade läst en ovanligt bra och sorglig bok. Då skrev jag, så väl jag kunde, ordet Gripande .”
Maria Schottenius, Dagens Nyheter

“Det här är en, trots sitt svåra ämne, lågmäld bok. Lågmäld och mycket fin.”
Rikard Flyckt, Jönköpings-Posten