Jag kommer aldrig mer se världen

I sin utsmugglade fängelsememoar reflekterar Altan över sin dom och över sitt liv; det liv som nu krympts till att endast ­omfatta en gallerförsedd rastgård. Men också över hur det hopp och den tröst som litteraturen skänker kan hitta in till den mörkaste av platser.

Med en lågmält insiktsfull och vardagligt poetisk ton, som trotsar den fasansfulla situation han befinner sig i, ger den turkiske författaren Ahmet Altan sin bild av den politiska censur som följer i spåren av den ­auktoritära populism som just nu är på stark frammarsch världen över.

Han hålls inspärrad i en blott fyra meter lång cell, dömd av Tayyip Erdogans förtryckarregim på absurda, Kafkaliknande grunder.

Ahmet Altan (f. 1950) är en av Turkiets mest inflytelse­rika och lästa författare. Han kastades i fängelse i samband med utrensningarna efter det misslyckade kuppförsöket i juli 2016. I februari 2019 dömdes Altan till tio års fängelse för delaktighet i kuppförsöket, något han hela tiden nekat till. Det är uppenbart att regimen försöker att tysta en oberoende röst och hindra en fri och självständig penna från att skapa.