D e kroniskt

Det finns ett mellanrum. Hissen och schaktet. Där finns viljan. Hissen är valet. Viljan är schaktet. Viljan är lika obenämnd som vulvan. Jag menar ingen undertext. Jag kommer aldrig nämna vulvan igen. Jag menar bara att vulvan är suddig i språket. Volymen är ned/uppskruvad. 
Tänk inte med fittan, brukade Alexander ropa åt mig.
Den där uppmaningen var så vulgär att jag aldrig vande mig. Han menade att följa sitt hjärta? Det är ett misslyckande om man är besatt av tiden som linjär. Tiden som en karriär. Det ska bli bättre och bättre hela tiden. Hela livet som en graf med exponentiell kurva. Där mer och mer lycka är koordinater på den himmel som är själ.

D e kroniskt handlar om kroppen som valuta. Om tid som går baklänges. Språkets speglingar och narrspel. Brott och straff. Berättelsens joddlande tjatter. Jordplattorna som rör sig. Romernas morgonrockar som blir studenternas rekvisita. Att äga en pundare, men ingen annan. Palmes chilenare. Klonade uskor. Barnet som styr världen. I smyg. I korridorerna på Huddinge sjukhus, dödsljungen på Järva och knarkrondellen i Malmö skriver Caroline Ringskog Ferrada-Noli smärtans genealogi.