Svinalängorna

Leena har två bästa vänner. Åse är nästan den enda hon känner som inte har en pappa som super, men hennes mamma brukar bli full så det jämnar ut sig. Riittas pappa är full nästan varje dag. Leena och hennes finska föräldrar har tillsammans med andra invandrarfamiljer och låginkomsttagare flyttat in i ett nybyggt bostadsområde i 60-talets Ystad. För Leenas familj är den nya lägenheten höjden av lyx: tre rum, balkong, kakel och parkett. Av kommunen får kvarteret snart namnet Svinalängorna.    De brandgula trevåningshusen med lekplats på gården och havet runt knuten blir en samlande plats för Susanna Alakoskis myllrande och livfulla roman.

Det är Leena själv som berättar, klarögt och fartfyllt, om sig själv, sina föräldrar och grannar och alla de dråpliga och drastiska händelser som utspelar sig runt henne. Ibland sitter hon i trapphuset, under trappen, och följer allt som händer. Eller gömmer sig under bordet och lyssnar på mammas och tant Helmis samtal om mens, om sina arbeten som tidningsbud, städerska och diskerska, och om kriget. Men snart är det de andra barnen, kompisgruppen, som är hennes trygghet, hennes centrum, där de rör sig mellan olika världar: skolan, söndagsskolan, simskolan, de vuxnas fester och det roliga fastnar så småningom i halsen på läsaren när det börjar stå klart hur de här barnens verklighet egentligen ser ut. De är en slags maskrosbarn, som kastas i plötsliga ryck mellan perioder av skenbar ordning (lägenheten städas, kylskåpet fylls med mat igen och föräldrarna är gråtmilt snälla) och fullkomligt kaos. Ett kaos de ständigt är beredda på. Leena lär sig att trolla bort sig själv för att klara sig. Varken socialbyrån eller polisen griper in på allvar, men skolan blir hennes tillflykt och räddning. När boken är slut har vi tagit del av en skakande berättelse om barns utsatthet och överlevnadskraft.