Jag tar inte farväl

Lätt som snö, brukar folk säga. Men även snön har tyngd. I samma utsträckning som den här vattendroppen.

Lätt som en fågel, säger man också. Men även de har tyngd.

Gyeongha är författare. Hon har drabbats av en fysisk och psykisk kollaps efter att ha skrivit en bok om en massaker. Om nätterna drömmer hon att befinner sig på en plats med stubbar som liknar gravstenar när tidvattnet börjar strömma in. Hon vill rädda gravarna undan vattnet, men hinner inte innan hon vaknar. Drömmen lämnar henne ingen ro, och det budskap hon uppfattar i den; om att räddas från död till liv, lyftas ur glömska till åminnelse, blir startskottet på en märklig resa.

Det snöar kraftigt när Gyeongha landar på Jeju, en ö söder om den koreanska halvön. Snöstormen blir en portal till ett annat tillstånd – där romanens skeende luckras upp och blir till skärvor av historia, minne och dröm. På denna ö slogs 1948-49 ett uppror ner. Det berörde själva grundandet av den sydkoreanska staten.

Han Kang har skrivit en bok full av både smärta och skönhet. Det snöade även under massakern på Jeju; de döda kropparna låg överallt under ett tjockt täcke snö. Han Kangs litterära metod är en sorts arkeologi: genom “måttlös kärlek” gräver hon upp de glömda människorna.